pedagogcarolina.blogg.se

En blivande förskollärare

Språkutvecklande arbetssätt

Publicerad 2015-02-19 12:58:00 i Språkutveckling,

Kursmål: redogöra för och kritiskt granska olika metoder för att på ett tidigt stadium kartlägga, identifiera och förebygga kommunikativa svårigheter.

Den 20/1 hade vi en föreläsning med Ann-Katrin Svensson. Det hon behandlade under dessa timmar var språkutvecklande arbetssätt – helordsmetoden och ljudningsmetoden.

Helordsmetoden är en analytisk metod och innebär att man använder sig av gemener när man skriver för att det är lättare att urskilja skillnader på bokstäverna. Detta gör det enkelt att leka med orden med barnen genom att vända och vrida på dem, se mönster – vilka i barngruppen har ett namn där någon bokstav sticker upp eller ner, flera likadana bokstäver i namnet och så vidare. Vilket gör det enklare för barnen att känna igen ordbilden, då det blir tydligare när bokstäver sticker upp och ner. Skulle man bara använda sig av versaler ser orden ganska lika ut, det enda som skiljer är ordens längd.

I helordsmetoden utgår man från hela ord (oftast namn) för att sedan plocka ner dem i delar och på så sätt lära sig att koppla ihop ljuden med bokstäverna. Det går till exempel att skriva ner alla barns namn på lappar och sätta upp på en flanotavla för att använda vid samlingen. Där kan barnen få se vem som har längst namn, kortast namn  och placera dem i storleksordning. 

 
Ljudningsmetoden är en syntetisk metod som är vetenskapligt beprövad. Här används mycket rim och ramsor, man vänder och vrider på ord och lyssnar mycket på bokstaven och bokstavsljuden för att sedan kunna smälta samman ljuden till hela ord, från delar till helhet, till exempel mus, m-u-s. Denna metod behövs för att lära sig nya ord. För att se om barnet är fonologiskt medveten kan frågor som "Kan du höra (i) i klocka?) ställas.

Genom att leka med orden med hjälp av rim, ramsor och dikter förklarar Svensson (2011, s.13) att barnens språkliga medvetenhet kommer att utvecklas. Om pedagogerna dessutom gör språkliga aktiviteter på daglig basis, ökar det chanserna för barnen att utvecklas språkligt, eftersom de inte hinner glömma av vad de gjort tidigare då det går kort tid emellan. Pedagogen kan även utveckla och anpassa svårighetsgraden på aktiviteterna för att utmana barnen och stimulera deras språkliga medvetenhet.

Svensson (2005, s. 27) framhåller även att vissa barn kommer att tycka språkövningar är kul, medan en del tycker att det är tråkigt, vilket vi måste ha i åtanke och inte lägga stor vikt vid. Framförallt är det barn som inte har nått en god språklig medvetenhet som tycker övningarna är jobbiga och tråkiga, men det måste pedagogen acceptera. Språkövningar ska alltid göras med glädje och det är inte meningen att vi ska undervisa barnen utan att leka fram en språklig medvetenhet. Detta tar olika lång tid för alla och det är inget som kan tvingas fram. Vi ska dock visa att vi är nyfikna och intresserade av vad de har att säga. Finnas där och vänta in dem, låta dem tänka efter innan de pratar och inte jäkta på, då är risken att de inte vill mer, de måste få tid att uttrycka sig.

En fördel är även att det finns möjlighet att sitta ostört och samtala på förskolan, det främjar språkutvecklingen om det finns. Kanske kan man ha en vrå med en soffa eller madrass på golvet med kuddar där barnen kan vara själva eller med en pedagog samtidigt som man läser böcker, samtalar eller har med sig ordkort att arbeta med. Alla barn har tyvärr inte möjlighet till språkstimulering hemma och då är det ännu viktigare att förskolan fokuserar på detta under dagarna, för att språkutvecklingen ska kunna utvecklas så mycket som möjligt. 

I Läroplan för förskolan (Lpfö 98, rev. 2010) står det att förskolan ska lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världenFörskolan ska även sträva efter att varje barn utvecklar nyanserat talspråk och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra. 

Det är viktigt att pedagoger kan olika metoder som vi sedan kan anpassa efter barngruppen. Alla barn är olika och lär på olika sätt, de har inte samma förutsättningar och därför måste man som pedagog vara observant på om det är barn som inte är med på vad som sker och i det fallet anpassa nivån efter barnet. Det ska vara roligt för barnen att lära sig och ingen ska behöva känna sig utpekad på grund av att de har olika förutsättningar och svårigheter. Det går inte att använda sig av en specifik metod på alla barn, utan det måste pedagogen anpassa, ofta behöver båda metoderna användas för att fånga upp alla barnen. Därför är det extra viktigt att vara inlästa på de olika metoderna och veta hur man kan använda sig av dem. 

Referenser:

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket                                     Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

Svensson, Ann-Katrin, Föreläsning Metoder och teorier för språkutvecklande arbetssätt, 150120, Högskolan Borås

Svensson, Ann-Katrin (2005). Språkglädje: språklekar i förskola och skola. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur

Svensson, Ann-Katrin (2011). Språkstimulerande miljöer i förskolan: en utvärdering av Att läsa och berätta – gör förskolan rolig och lärorik. Borås: Institutionen för pedagogik, Högskolan i Borås.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela